Mig och min häst... Ja vad kan jag säga. Jag älskar min häst, jag vet att min häst älskar mig. Vi har ett speciellt band, vi har gått igenom så mycket tillsammans. Vi har en koppling till varandra och jag skulle inte kunna leva utan henne. Min häst är något extra, hon har så många egenskaper. Hon är lättlärd, ärlig och modig..när hon väl vill. Hon är envis, och hon har ännu väldigt mycket unghäst i sig. Fast det kan ju bero på att hon faktiskt bara är 5år. Det vi kämpat med under vår resa har varit så oändligt mycket grejer, och de mål vi satt upp för oss har vi även klarat. Vi har gått från att vara osäkra och rädda, till att ändå stå med fötterna på jorden men ha klarat så mycket. I början efter olyckan när jag väl började rida var hon omöjlig. Hon hoppade åt alla håll, jag trodde det var mitt fel. Jag la skulden på mig själv, för olyckan och för allt som hon gjorde. Det var inte jag, men vi var sammankopplade redan då. De hon gjorde, det gjorde ont inom mig. Att jag inte kunde få henne att vara normal gjorde så himla himla ont.När hon sedan kom sig dag för dag, började mitt hopp växa igen. Mamma frågade flera gånger om vi skulle sälja henne och hitta en annan häst, men det visste jag skulle vara ett misstag och jag blev förtvivlad varje gång. Min fina häst, oavsett vad som händer skall jag inte ge upp, det var jag säker på. Och sakta men säkert kom vi dit där vi är idag. Jag säger inte att vi är perfekta, men vem är? Jag vet iallafall att hon älskar mig, hon litar på mig och hon räknar med mig. Jag märker det när hon gnäggar när jag ropar på henne och när jag pratar vårat språk är det som att hon förstår, och när jag säger att jag älskar henne så lägger hon huvudet i min famn och då vill hon att jag pussar henne på pannan. Det är så jag vet att det skall vara vi, inga andra. Jag säljer aldrig min fina fina bebis! ♥