här kommer då ett inlägg om de hästar jag haft genom åren, typ de som jag haft hemma eller hyrt eller så!


Emma f.2002 e; Kanel u; Enja ("Nanny")
Min första häst hette Emma och var ett gotlandsruss (har tyvärr inga bilder på denna datorn) och hon var bara 2år när jag fick hem henne. jag fick henne enbart för att min kusin skulle ha sin häst här i vårt stall, så hon behövde sällskap. Jag var väl 9år kanske.. Hade ridit på ridskola så kunde väl en del, men så mycket som den underbara lilla ponnyn lärde mig. Även om jag inte red så mycket eftersom jag aldrig ridit in en häst förut, men någon gång måste vara den första. Hon var nog den snällaste man kunde tänka sig. Det fanns inget ont i henne. Absolut inte. Jag älskade henne av hela mitt hjärta och vi brukade gå ut och gå och jag litade på henne till döds.
Men dan kom då Wilma blev såld upp till Bollnäs (kusinens hyrhäst) och vi var tvungna att bestämma oss hur vi skulle göra med fina fina Emma. Det blev att vi hade kvar henne. Så vi tog hem en liten häst kallad Tamara, ifrån samma ägare till Emma.

Tamara f. - e; -  u; Polly
Tamara var en shettis på 100cm och en riktig liten jäkel var hon! Det fanns ingen som den lilla busmajan. Jag visste att hon skulle bocka och stegra och hålla på, men ändå ramla jag av. Det fanns liksom inget sätt att hålla sig kvar på en tunna som den lilla skiten. Men jag lärde mig sakta men säkert hur hon funkade och gjorde allt för att få henne att bete sig som en normal liten ponnyplutt. Tillslut, kunde hon gå utan att jävlas, galoppera i fullfart på gärden, hoppa hinder, visserligen inte mer än typ 50-60cm men hon kunde och hon gjorde sitt absolut bästa hela tiden även om hon fortfarande visste hur hon skulle göra för att skicka ner mig i sanden på ridbanan.
Jag lärde även känna en av mina underbaraste kompisar som jag än idag har kvar, Evelina. Som flyttade in i huset brevid. Hon hade som tur va en liten underbar shettis vid namn Ida som jag också red lite på innan Emma kom. Även Evelinas b-ponny Russe blev lite av en medryttarhäst när jag var där och red med Evelina.
Jag och "Eve" red nästan alltid ihop och lekte med våra små shettisar. Men dagen kom då också Tamara blev för liten, och jag var tvungen att hitta en ny häst. Det var då Pegasus kom in i bilden. Då hade vi 4hästar på gården,
Tamara, Emma, Pegasus och Dixie (en kompis hyrhäst ifrån samma ställe som pegasus)
kanske inte den charmigaste bilden, men har ingen annan på denna datorn,


Pegasus f. 1992 e; Proveny ox u; Perla fra Hali
c-ponny, 139,4cm. det ända jag kan säga är Pegasus. Eller PG som jag var så envis med att aldrig börja kalla honom eftersom att de var fult. Men det blev ändå på något sätt PG.
Iallafall,  han var underbar. Riktigt otrolig. Han kan inte beskrivas med ord. Jag vet inte vart jag skall börja. Det fanns iallafall ingen som var så oslagbar som han. Börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Jag kommer aldrig komma över den hästen. Jag vågade inte ta honom till mig och behandla honom som mig egen eftersom jag visste att någongång kom slutet. Och det var nog fel att tänka så men, det var min känsla. De känslor jag utvecklade för den hästen var så starka att jag inte kan beskriva dom heller. Omöjligt. Kan ni tänka er hur mycket jag älskade den hästen? Han var som luft, livsnödvändigt. Jag kan inte berätta hur många gånger jag gråtit fastän att det var 2år sedan han åkte här ifrån för sista gången. känns fortfarande lika tungt att säga det, för sista gången.
Jag red inte så ofta, jag var ganska ointresserad ärligt talat. Men ändå har jag aldrig klandrat mig själv mer än vad jag gjorde när han åkt. jag var förstörd. och såren efter honom läker aldrig.
Vi hade våra fighter och som gammal tävlingshäst var han inte på g direkt i dressyren. Hoppningen gick han som en klocka i men dressyren var en match varje gång. Jag kommer ihåg att jag var så stolt när jag fått honom att gå i form några steg. Men han var helt enkelt för stark och hade blivit riden med inspäningstygel hela tiden. Svårt för mig som 11åring att veta hur man skulle göra efter en oinriden b-ponny och en shettis som var busigheten själv. Men Pegasus kommer alltid vara den finaste valacken jag har mött. Och den mest saknade varelsen i hela världen. Så sjukt att man kan fastna så mycket och sen sitta som fastklistrad med superlim. Men jag älskade verkligen den hästen och direkt efter att han åkt, trodde jag att det var slutet på allt. jag vet inte hur länge jag satt och grät. hela tiden, varje minut ett långt tag. när jag tänker på honom nu är det just sista dagen som kommer upp i mitt huvud. hur jag satt på trappan, och hörde transporten guppa ute på vägen. med hästen i som egentligen skulle varit min egen. Vi tänkte faktiskt köpa honom. Men som 16 då och c-ponny och ägaren bejärde 20000:- kunde vi bara inte.
jag och pegasus hoppade som högst 90cm och även terräng uppe i våran skog. Vi tävlade aldrig.
Jag glömmer dig aldrig älskling♥



jag vill ge stor cred till alla er som orkat läsa, och till dig som ställde frågan. det var faktiskt skönare än vad jag trodde att få skriva av mig. har inte lättat på trycket såhär förut. tack så mycket!


all my love, amelie♥