Igår så red jag ut med Lina, vi hade jättekul och allt men på vägen hem skulle vi gå över järnvägen.
Få inte ryck nu sa jag till henne eftersom att hon alltid hopp/galopperar över den. Så vi gick lugnt tills dess att hon trampade ner hoven i en av "linjerna" emellan tågspåret och träet som är runt.

Då hoppade hon snabbt upp med hoven och ryckte loss skon så den satt helt waka, då den bara lossnat på ena sidan och blivit böjd och sen bara hoppat in ett snäpp på andra så den tryckte mot strålen, utan spickarna för de satt kvar på samma ställe, drygt en halv centimeter inåt.

Samtidigt så blödde hon bak precis bakom där de hårda slutar på hoven och upp till där pälsen börjar igen.
Såg kanske värre ut än va det va men det var ju min lilla bebis som blödde. Jag visste inte om vi skulle få av skon eller om någonting skulle funka men Lina tog sina strumpor och lindade runt hoven och sen försökte vi dra, och vi drog som aldrig förr för att få loss den jävla skon. Och precis när vi nääästan fick loss den så började tåget och plinga och vi var tvungna att gå ut på gärdet, och då satt spicken lika hårt igen.

Sen kom mamma och Sonia (vi hade nämligen främmat och de åt god mat och allt när vi ringde) med hästtransporten i hopp om att vi kunde köra henne men skon var tvungen att lossna först så då kom pappa och Leif med en massa verktyg och efter hopp och skutt fick vi av den. Och Carisma var så duktig.
Jag är så stolt över dig min bebis att du är den duktigaste i hela världen. Efter allt som vi två redan gått igenom vet jag inte varför detta skulle hända heller. Jag kanske är blödig men jag trodde de var värre än va det va.

För när vi kom tillbaka till stallet så markera hon inte eller något, det har även stått inne inatt och hon har fått jodopaxgél på och hon var inte varm i hoven eller något.

Här kommer våra mål för vad vi skall uppnå under året:

• Hitta formen så Carisma kan bygga rätt muskler.
• Bli säkra på hinder, alltså ingen tvekan.
• Hoppa 1 meter.
• Komma igång med träningarna för instruktörerna.
  
• Träna bana felfritt 80cm.
  
• Bli starkare tillsammans.
• Löshoppa.
• Rida i ridhuset (Carisma är aldrig riden i ridhus).
• Hitta varandra och lita på varandra till 100%.

Formen är påväg, Hon har lättare att tveka på mindre hinder, lite högre tvekar hon inte alls på.
Har flera instruktörer på gång, hoppas någon av dom hinner snart.

Detta är våra mål. Vi har kommit långt redan, men resan har bara börjat! ♥ önska oss lycka till! :)

här kommer då ett inlägg om de hästar jag haft genom åren, typ de som jag haft hemma eller hyrt eller så!


Emma f.2002 e; Kanel u; Enja ("Nanny")
Min första häst hette Emma och var ett gotlandsruss (har tyvärr inga bilder på denna datorn) och hon var bara 2år när jag fick hem henne. jag fick henne enbart för att min kusin skulle ha sin häst här i vårt stall, så hon behövde sällskap. Jag var väl 9år kanske.. Hade ridit på ridskola så kunde väl en del, men så mycket som den underbara lilla ponnyn lärde mig. Även om jag inte red så mycket eftersom jag aldrig ridit in en häst förut, men någon gång måste vara den första. Hon var nog den snällaste man kunde tänka sig. Det fanns inget ont i henne. Absolut inte. Jag älskade henne av hela mitt hjärta och vi brukade gå ut och gå och jag litade på henne till döds.
Men dan kom då Wilma blev såld upp till Bollnäs (kusinens hyrhäst) och vi var tvungna att bestämma oss hur vi skulle göra med fina fina Emma. Det blev att vi hade kvar henne. Så vi tog hem en liten häst kallad Tamara, ifrån samma ägare till Emma.

Tamara f. - e; -  u; Polly
Tamara var en shettis på 100cm och en riktig liten jäkel var hon! Det fanns ingen som den lilla busmajan. Jag visste att hon skulle bocka och stegra och hålla på, men ändå ramla jag av. Det fanns liksom inget sätt att hålla sig kvar på en tunna som den lilla skiten. Men jag lärde mig sakta men säkert hur hon funkade och gjorde allt för att få henne att bete sig som en normal liten ponnyplutt. Tillslut, kunde hon gå utan att jävlas, galoppera i fullfart på gärden, hoppa hinder, visserligen inte mer än typ 50-60cm men hon kunde och hon gjorde sitt absolut bästa hela tiden även om hon fortfarande visste hur hon skulle göra för att skicka ner mig i sanden på ridbanan.
Jag lärde även känna en av mina underbaraste kompisar som jag än idag har kvar, Evelina. Som flyttade in i huset brevid. Hon hade som tur va en liten underbar shettis vid namn Ida som jag också red lite på innan Emma kom. Även Evelinas b-ponny Russe blev lite av en medryttarhäst när jag var där och red med Evelina.
Jag och "Eve" red nästan alltid ihop och lekte med våra små shettisar. Men dagen kom då också Tamara blev för liten, och jag var tvungen att hitta en ny häst. Det var då Pegasus kom in i bilden. Då hade vi 4hästar på gården,
Tamara, Emma, Pegasus och Dixie (en kompis hyrhäst ifrån samma ställe som pegasus)
kanske inte den charmigaste bilden, men har ingen annan på denna datorn,


Pegasus f. 1992 e; Proveny ox u; Perla fra Hali
c-ponny, 139,4cm. det ända jag kan säga är Pegasus. Eller PG som jag var så envis med att aldrig börja kalla honom eftersom att de var fult. Men det blev ändå på något sätt PG.
Iallafall,  han var underbar. Riktigt otrolig. Han kan inte beskrivas med ord. Jag vet inte vart jag skall börja. Det fanns iallafall ingen som var så oslagbar som han. Börjar nästan gråta bara jag tänker på det. Jag kommer aldrig komma över den hästen. Jag vågade inte ta honom till mig och behandla honom som mig egen eftersom jag visste att någongång kom slutet. Och det var nog fel att tänka så men, det var min känsla. De känslor jag utvecklade för den hästen var så starka att jag inte kan beskriva dom heller. Omöjligt. Kan ni tänka er hur mycket jag älskade den hästen? Han var som luft, livsnödvändigt. Jag kan inte berätta hur många gånger jag gråtit fastän att det var 2år sedan han åkte här ifrån för sista gången. känns fortfarande lika tungt att säga det, för sista gången.
Jag red inte så ofta, jag var ganska ointresserad ärligt talat. Men ändå har jag aldrig klandrat mig själv mer än vad jag gjorde när han åkt. jag var förstörd. och såren efter honom läker aldrig.
Vi hade våra fighter och som gammal tävlingshäst var han inte på g direkt i dressyren. Hoppningen gick han som en klocka i men dressyren var en match varje gång. Jag kommer ihåg att jag var så stolt när jag fått honom att gå i form några steg. Men han var helt enkelt för stark och hade blivit riden med inspäningstygel hela tiden. Svårt för mig som 11åring att veta hur man skulle göra efter en oinriden b-ponny och en shettis som var busigheten själv. Men Pegasus kommer alltid vara den finaste valacken jag har mött. Och den mest saknade varelsen i hela världen. Så sjukt att man kan fastna så mycket och sen sitta som fastklistrad med superlim. Men jag älskade verkligen den hästen och direkt efter att han åkt, trodde jag att det var slutet på allt. jag vet inte hur länge jag satt och grät. hela tiden, varje minut ett långt tag. när jag tänker på honom nu är det just sista dagen som kommer upp i mitt huvud. hur jag satt på trappan, och hörde transporten guppa ute på vägen. med hästen i som egentligen skulle varit min egen. Vi tänkte faktiskt köpa honom. Men som 16 då och c-ponny och ägaren bejärde 20000:- kunde vi bara inte.
jag och pegasus hoppade som högst 90cm och även terräng uppe i våran skog. Vi tävlade aldrig.
Jag glömmer dig aldrig älskling♥



jag vill ge stor cred till alla er som orkat läsa, och till dig som ställde frågan. det var faktiskt skönare än vad jag trodde att få skriva av mig. har inte lättat på trycket såhär förut. tack så mycket!


all my love, amelie♥

jag heter Amelie och denna blogg kommer handla om mig och min häst Carisma (Kitty Kanon).

jag fick Carisma 3/3 2010
Fredag 5/3 2010 - blev den värsta dagen i mitt liv.
Det började med att vi skulle rida ut, det var andra gången vi gjorde det där hon står, och det var bara för att lära känna omgivningen. Jag hade min mamma, min storasyster och hennes sambo med mig, min bästa kompis emma och hennes häst Julia. Det var snö ute, väldigt mycket snö. Och snödrivor längs vägen. Iallafall går det en väg upp förbi ett ridhus nära oss, och vi hade ridit där dagen innan, men nu var det något som var fel.
Jag gick den 1 gång och hon var jätte spänd. jag gick den en 2:a gång och hon var om möjligt ännu nervösare. Säger man inte tredje gången gillt? iallafall var det precis det som gällde i vårt fall.
Carisma blev rädd för att bakom en snöhög kunde hon inte se, så hon hoppade iväg och jag ramlade av.
Sadeln gled runt och jag såg min älskade häst springa iväg i ren panik längs vägen.
Jag kämpade hårt för att hålla tillbaka tårarna, men jag kunde bara inte. Min älskade häst var borta och jag visste inte vart hon skulle springa. jag bröt rent ut sagt ihop och jag tänkte på alla dåliga tänkar som någonsin kunde hända. jag såg när Carisma var påväg upp för backen, det var bara det att jag inte kunde kontrollera mig själv. jag ville springa, jag ville skrika stop, och så skulle allt stanna, men så lätt var det inte. jag gick närmare mot ridhuset och såg att en bil stod uppe i backen, en vit bil mellan två stora snöberg. min syster och min mamma hade sprungit efter Carisma, för att se om de på något sätt kunde se vart hon tar vägen. Hon svängde ner till stallet. Blodig över hela benet, osäker och mer nervös än vanligt. Hon hade sett bilen som ett hinder, och hoppat över den. glasrutan var sönder krossad, ja bilen var ett vrak. jag bröt ännu en gång ihop när jag såg bilen. jag har ingen häst, jag har ingen häst ekade högt i mitt huvud. jag kunde bara inte hålla ihop mig själv. jag var nerbryten och helt kall inombords. de ända orden jag fick fram till Malena som kört bilen var, förlåt. det var nära att jag inte ens fick fram det. hon sa att det inte var mitt fel, men jag kunde inte hålla med. jag fortsatte den svåraste vandringen i mitt liv, mot stallet och mot stunden jag var tvungen att öppna mina ögon och inse att min häst inte fanns längre.
När jag kom ner till stallet gick jag in i stallet, fick se min vackra vackra häst och bröt ännu en gång ihop.
när jag såg henne, ärligt. jag trodde att vi skulle behöva avliva henne.
min fina häst tänkte jag, skall jag behöva säga hejdå efter bara 2dygn. jag gick ut igen, var bara tvungen att lugna mig själv, och ta mig samman. jag undrade hur jag kunde fäst mig vid henne på så kort tid.
världens bästa häst, det finns ingen som henne.
jag fick åka hem, mamma lovade att stanna till veterinären kom.
vetrinären kom efter ca 2 timmar, det fanns inget som kunde få mig att sluta gråta.
jag låg i soffan, förstörd.
hur kunde detta hända? vad gör jag nu? hon kanske inte måste lämna mig, men skall jag kunna rida henne igen? alla oroliga tankar ekade i huvudet.
Mamma ringde vid 7 tiden, veterinären var klar. jag väntade bara på besked.
- Carisma mår bra, hon har fått ett stygn på knät men hon kommer bli bra.
jag undrade om jag hade något vatten kvar i kroppen, men jag fick ut några sista tårar.
denna gången glädjetårar. min häst kommer bli okej.

jag och pappa åkte ner till stallet. jag möttes av en trött och vacker häst som stod och småsov i stallgången. jag gick till henne, klappade henne på mulen och kramade den, så hårt men ändå så mjukt.
Carisma finns, och allt kommer bli bra!
jag bara stod där och log, hållde hennes huvud och hon somnade försiktigt.
jag var så lycklig. jag måste inte lämna dig. jag måste inte lämna dig. vi skall klara detta.

många nätter av gråt har det tagit för mig att inse att jag och Carisma passar ihop.
att Carisma inte togs ifrån mig, är ett täcken på att vi skall vara tillsammans.
Vi utvecklas ihop. Ett plus ett är två, men vi två är ett undantag. ett plus ett blir numera ett också, för vi har verkligen börjat om allt från ruta ett.
ibörjan kunde jag inte sitta på dig utan att du hoppade i luften,
första gången jag satt upp var ca 3 veckor efter detta hänt.
Då vi verkligen lärt oss lita på varandra. Jag var säker med dig, även om vi hade våra svackor i självförtroendet. jag har gråtit, jag har skrattat och mest av allt har jag fått en vän för livet.
Du är en sån annorlunda häst, det finns ingen som dig.
Du gör ditt bästa och där självförtroendet inte räcker till, då är det min tur att sätta sista spåret.
Du har lärt mig så mycket, bara på tiden du varit hos mig. Skulle antagligen aldrig lärt mig detta annars.
första gången vi hoppade tyckte du att det var svinkul. sen hade vi en svacka, andra gången vägrade du mest, nu de sista gångerna har vi kommit igång bättre och vi har ju inte hoppat så mycket än.
jag ångrar aldrig att jag köpte dig, och allt som vi gått igenom har bara gjort så vi har blivit starkare tillsammans. tillsammans kan vi klara allt. det vet jag.
det är en lång väg kvar, men resan har bara börjat.
never back down, just keep pushing.

Carisma, nu och föralltid.
jag älskar dig över allt annat. glöm aldrig det.


Så som ni kanske ser har vi gått igenom en hel del.
nu står Carisma hemma hos mig, just nu tillsammans med min kompis Ellas häst Sunlight.

Jag heter ju somsagt Amelie, efternamn Einarsson. Jag älskar hästar och börjar i 8:an nu till hösten :)
Jag tränar för Claes Hansen, banbyggare på t.ex gbghorseshow, falsterbo och även mindre klubb och lokal ;)
Skall även börja träna för Judith Knutsson fd. Hellström som är jätteduktig!
Jag bor i en liten håla utanför Trollhättan som ligger lite utanför Göteborg..
Jag har en massa djur,
Carisma är ju min häst,
Bamse (hund)
sen har jag 5st katter,
Dexter, Boris, Angel, Muffin & Lassie.
jag har också 7st kaniner :)
Mimmi och Fluffy är mina "kaninföräldrar" haha, dom är föräldrar till alla kaninungar,
har fått två kullar,
från kullen 2008 har jag bara Buddy kvar, i den kullen kom 4st.
från kullen som kom 2009 har jag 4st kaninisar kvar,
Hopsy (hoppat 50cm)
Tinder (hoppat 10cm, hahah)
Ture (20cm)
Emo (30 cm)
så sista kullen har blivit lite hoppkaniner!
har även tävlat med Hopsy, men varken hon eller jag tyckte det var kul så jag la av med det, nu sitter dom mest och tjockar sig i sina burar med morötter, pellets och grönagrejor! haha!

Iallafall så äger jag ju Carisma, som egentligen heter Kitty Kanon i passet ;)
Hon är 5år, föddes 17 maj 2005. Hon är brun med svart man och svans,
Hennes pappa är den godkända arabhingsten Ben Kaspar, och hennes mamma är en korsning som heter Ewa :)
Så Carisma är alltså arab/halv/full/varm för alla som pratar hästspråk! ;)
När hon kom till mig var hon hoppad bana 1m, men vi har ännu bara hoppat 80cm enstaka hinder.

finisen♥




de andra bilderna kommer, promise! :)
ha det bäst!