Egentligen skulle jag inte köpt häst försen min kompis stall var klart, vilket det är nu ungefär. Hade redan provridit en häst nära mig men den var helt crazy. Då var hoppet ute och jag skulle aldrig få någon häst.. Jag tänkte iallafall så. Men så gick jag in på hastnet och hittade flera bra annonser, bland annat Carismas. Vi mejlade ägaren och frågade om vi fick komma och titta. Det fick vi. Min första provridning var kall som in i helvete, då vi även red ut, jag och en tjej som hette Anna. Hon red Barbie och jag lilla söta Kitty Charisma. Det var det första namnet vi fick faktiskt. Uteritten var allt jag kunde drömma om, en go tjej att rida med och en sådan underbar liten häst som lyssnade på varje rörelse, varje ord jag sa. Första provridningen var 3 Februari, kommer ihåg det som det var igår! Jag var så himla nervös, jag skulle ju kanske få en häst! Eftersom jag redan provat en häst som gick åt skogen var mina förhoppningar lägre, jag ville inte dras med i ögonblicket allt för hårt. Jag höll mig samman och vips var vi på nästa provridning. Den var 17 Februari. Vi red ut igen, samma runda, samma tempo. Allt var som i en saga. Det jag kanske inte tänkte på var att jag inte fick testa henne i ett ridhus, eller en paddock. Det jag fick göra var att rida ut. Men den lilla hästen lyssnade och trots att Anna och Barbie galopperade iväg som galningar stannade hon hos mig och lyssnade på vad jag sa. Det var det jag fastnade för. Att hon inte brydde sig om de andra, jag var ju med henne! Från den andra provridningen visste jag att jag ville ha henne. Jag var helt säker.

Nästa vecka åkte min familj och våra vänner till fjällen. En vecka fylld av saknad/längtan att få komma hem och ta hand om min första alldeles egna häst! Jag grät för att jag var tvungen och vänta och hela veckan tycktes gå såååå långsamt. Jag räknade dagarna. Jag skulle hämtat henne på måndagen men det blev förhinder så istället hämtade mamma och pappa upp mig på onsdagen för att även åka till Ale Ridsport för att köpa de sista grejerna. På vägen hem med transporten bakom tittade jag i passet och fick se namnet Kitty Kanon. Någon måste skoja, men det konstiga var att det hette hon ju faktiskt!  Så den 3 mars var hon i de nya stallet. Även Emma var där med sin ponny. Då stallet där hon stod hade rasat ihop av snömassorna. Så även min bästa vän var där, kunde det bli bättre?

Dagen efter red vi ut, min tredje ritt på mig egen häst. Min EGEN häst. Jag var såld, den finaste som fanns! Jag visste nästan inte vart jag skulle ta vägen. Hon var jättefin den dagen, en smula stressad men vem är inte efter att ha bytt stall? Men hon var någon speciellt, hon stressade upp sig över ingenting, kunde inte stå själv osv. En liten problem häst skulle jag minst sagt vilja säga! Jag blev nog lite ivrig över att ha en egen häst, då de flesta nu vet vad som hände på fredagen. Det är mitt livs värsta dag. Skit i allt som hänt mig, min häst är skadad och det är andra dagen jag har henne. Jag trodde inte jag hade en häst kvar när jag såg bilen. Allt var förstör, allt är mitt fel. Jag beskyllde mig själv för allt, jag grät hela tiden och orkade inte röra på mig. När jag kom tillbaka till stallet samma kväll, stod hon med huvudet i min famn. Hon var ju drogad, eller vad man skall kalla det men det kändes som hon förstod att jag inte ville att hon skulle ha ont. Eller något liknande. Sagan blev mardröm och de kommande dagarna grät jag när jag såg henne för det var för svårt att greppa. Hon fick vila några veckor, veterinären kom och plocka ur de sista stygnen och sen skulle jag upp på ryggen igen. Då hon rivit sönder sadeln hon hade fick vi också investera i en sådan, tillsammans med alla försäkringar och självrisker osv. Vi fick hem några sadlar av den förra ägaren, och vi bestämde oss för att behålla och testa 2 av dom. Den första som mamma envist tyckte såg bäst ut var jag tvungen att rida i trots att jag inte gillade den och att den var för liten för min sits. Sen fick jag testa den jag faktiskt gillade, den jag har nu. Dumt val eftersom att jag inte gillar den nu men jag har väl ändrat stil. Hon var hoppig men inte lika hoppig och jobbig som med den andra sadeln. Jag skulle nu rida i paddocken. Ja visst tänkte jag, tjoho. Lättare sagt än gjort säger jag nu!

De första veckorna jag red såg jag bara åt framstegen hon gjorde, om hon hoppade ett mindre hopp eller om hon skakade lite mindre på huvudet. Tillslut fick jag trava och det var då allting lättade lite. Efter allt vi gått igenom hade hon äntligen börjat lita på mig. Hon förstod att jag inte ville henne illa och det inte var detta ställets fel att hon fick så hon den dagen. Vilket lättade på mig och mitt samvete också. Hon började utvecklas i en väldig fart och plötsligt var det sommarlov och hon stod hemma hos mig. Denna sommaren har varit så händelserik, då många nya erfarenheter och allt vi gjort tillsammans. Nu hade hon försökt att hitta formen, och i slutet av sommaren hoppade vi 1meter (!!) vilket jag trodde var omöjligt. Det skulle liksom aldrig hända för så mycket kunde jag inte åstadkomma så att hon lärde sig så himla mycket på så kort tid. Mitt självförtroende höjdes och det var inte längre farligt att hoppa 80cm. Eftersom att det är ett hoppekipage vi vill bli var det ännu viktigare att det gick så bra som det faktiskt gick. Jag var tillbaka i spelet och inget kunde stoppa oss. Sommaren var alltså livsviktig för oss, ingenting kan slå den.

Sen flyttade vi tillbaka till Annelie i september. Då jag började umgås mer med Lina och rida tillsammans med henne osv. Det var så himla kul. Jag mådde så himla bra och det gjorde även Carisma! Vi började hoppa lite smått igen när vi köpt ridhuskort och det högsta vi hoppat där nu är 90cm. Sen har det hänt grejer där också, men vi har överlevt och inget kan stoppa oss oavsett vad som händer! Vi har börjat hoppträna för Judit som de flesta vet och allt är helt otroligt. Jag kunde inte be för mer. Jag tar inte detta förgivet men nu är detta min vardag, men fortfarande min dröm, en av de största som nu gått i uppfyllelse. Att min häst nu är som andra hästar är den största gåvan även om hon fortfarande är den lilla speciella stressade underbara hästen som finns.
Hon är mitt liv och jag skulle inte kunna leva utan henne. Jag älskar dig Kitty "Carisma" Kanon ♥♥