Tycker detta är ett ganska speciellt ämne att skriva om, men gör ett försök!


Säg till mig om jag har fel, men många tycker att det är "coolare" att hoppa högt. Och då tror jag att när man som jag har en unghäst som behöver mer träning och så, kanske att när man lägger ut bilder att man får lite mindre respekt. Själv tycker jag att det är roligare att titta på bloggar där ryttarna är uppe på hög nivå, det är ändå dit jag vill komma en vacker dag. Sen tror jag också att det finns många som inte förstår att hästen behöver värmas upp innan på lite lägre hinder.

Men jag vet att Carisma är redo att hoppa högre, vi skulle rent utsagt kunnat hoppa en meter när jag hoppade i hopp paddocken. Men jag tog det lugnt. För att hon tog ett hinder som var 10cm högre en vi tillsammans hoppat förut, vilket jag tycker är ett steg framåt i rätt riktning. Ett av mina mål är att hoppa 1meter innan året är slut. Jag är 100% säkert att jag kommer klara det. Kanske även högre, vem vet?

Men det har också blivit en prestige i att hoppa högt. När jag har tränat med mina kompisar har de alltid kunna hoppa högre än jag, vilket de inte gör just nu. Jag är glad för att jag har kommit så långt som jag gjort efter allt som hänt med Carisma. Det är därför jag också lägger vikt i att hon inte vägrar t.ex, att hon hoppar utan att göra monsterhoppet och att hon vill hoppa. Det tycker jag är det viktigaste, att hon tycker det är roligt!

Vi har gått ifrån att vägra på 40cm till att glatt skutta över 90cm med marginal. Självklart har vi haft fram- och motgångar under den tiden men vi har lyckats och nu ligger vi bara 10cm under vårat mål. Det tycker jag är det viktigaste. Inte hur högt det är. För jag tycker det är kul att hoppa högt, känslan när man är över hindret och hon inte river, även innan när hon spetsar öronen framme vid ögonen och inte tvivlar en sekund på att hon inte skulle kunna komma över det. Det tycker jag är det starkaste. Det kallar jag tillit. Att jag har fått henne att veta att hon kan, men också att hon har fått mig att våga.

Men om inte olyckan hänt i början, då kanske vi hade hoppat 1meter redan nu? Kanske hade hittat formen helt totalt och inte litat på varandra till 100% som vi faktiskt gör nu.

Men olyckan gjorde vårt band starkare och hon vet att ifall jag säger att hon klarar det, så gör hon det! Och det gör att hela jag blir alldeles varm inombords. Då vet jag att hon älskar mig lika mycket tillbaka!

Men alltså jag tycker att det kan vara lika roligt att ta sig igenom en bana felfritt på 60cm som att hoppa 90cm för första gången!

Vad tycker ni? Har ni andra åsikter än detta? :)